Hur fungerar koldioxidavtryck?

Jag skrev nyligen en artikel till Nordisk försäkringstidskrift (Läs här) om koldioxidavtryck. Jag tycker att ämnet är så pass intressant att jag tänkte blogga om det också.

Inom hållbar förvaltning har klimatpåverkan den senaste tiden framstått som den viktigaste och mest aktuella miljöfrågan. Vi ser ett ökat fokus från politiker och allmänheten, och en bidragande orsak också FNs Klimatkonferens i Paris i december. Ett initiativ inför konferensen är Montréal Carbon Pledge, där de som skriver på initiativet förbinder sig att rapportera koldioxidavtrycket i sina investeringar senast den 1 december. Vi kan skryta med att flera svenska aktörer var föregångare i initiativet. Idag har 74 aktörer skrivit under och 13 % av dessa är svenska aktörer. Men i initiativets tidigare skede, exempelvis när 16 stycken hade skrivit under var hela 31 % av dessa svenska. I dessa ”early adopters” hittar vi Nordea, AP1, AP3 och AP4, samt Öhman fonder och Folksam. Läs mer om Montréal Carbon Pledge och vilka som har skrivit under på deras hemsida.

Varför är mätning av koldioxidavtryck intressant? En anledning är talesättet att ”det som mäts blir gjort”. Genom att mäta, följa och jämföra exponeringen mot koldioxidutsläpp i innehaven ökar incitamentet för förvaltarna att ta hänsyn till koldioxidexponeringen i sina portföljer.

Koldioxidbubblan

Fler och fler börjar enas om att exponering mot koldioxidexponering är en reell risk. Om målet att hålla den globala uppvärmningen under 2ᵒC ska uppnås, kan inte allt fossilt bränsle som finns på bolagens balansräkningar säljas och förbrukas. Dessa fossila bränslen brukar kallas “stranded assets”, och är en högst reell finansiell risk att ta hänsyn till som kapitalförvaltare. Idén att det finns en bubbla på marknaden för bolag inom industrin fossila bränslen brukar benämnas ”carbon bubble”. Begreppet lanserades av Carbon Tracker Initiative i en rapport från 2011, som konstaterade att vi redan 2011 hade förbrukat en tredjedel av det fossila bränsle som vi kan förbruka enligt den budget som är satt för 2000-2050 för att hålla 2ᵒC-målet.

Tre scope av koldioxidutsläpp

Greenhouse Gas Protocol (GHG) har definierat tre så kallade scope, ett sätt att klassificera ett bolags utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser.

– Scope 1: direkta utsläpp (utsläppskällor ägda eller kontrollerade av bolaget)
– Scope 2: indirekta utsläpp från konsumtion av el, värme eller ånga
– Scope 3: andra indireka utsläpp, såsom utsläpp vid tillverkningen hos underleverantörer, transporter via fordon som inte är direkt ägda av företaget, outsourcad verksamhet, avfallshantering och energiförbrukning som inte täcks av scope 2

Det vanligaste är att följa och rapportera scope 1 och 2. Scope 3 rapporteras mer sällan, men flera kapitalförvaltare följer detta i vissa industrier som är speciellt exponerade mot koldioxid, såsom utilities.

Praktiskt går det ofta till så att kapitalförvaltaren köper in koldioxiddata för sina innehav från en extern leverantör. Fondens eller förvaltarens koldioxidavtryck beräknas sedan baserat hur stor andel av företaget ägandet motsvarar, och jämförs sedan ofta med avtrycket i ett relevant jämförelseindex.

Initial problem

När koldioxidavtryck först började rapporteras hade metoden stora problem – två dataleverantörer kunde komma fram till vitt skilda siffror för samma portfölj. Även enkla saker, såsom vilken enhet som ska användas, orsakade problem. För en analytiker inom fordonsindustrin kan det vara en viktig övning att jämföra koldioxidutsläpp per producerad enhet, men detta mått kan inte jämföras emellan industrier och är därför inte intressant på portföljnivå. Kapitalförvaltare fokuserar nu på två huvudsakliga mått – ton koldioxidekvivalenter per intäkt i miljoner dollar, och ton koldioxidekvivalenter per marknadsvärde i miljoner dollar. På senaste tiden har resultaten från olika externa leverantörer dessutom börjat konvergera, vilket kan vara ett tecken på att metoden börjar mogna. Detta gäller framförallt för scope 1 och 2, medan tillgängligheten och kvaliteten på data för scope 3 fortfarande är bristfällig.

Att rapportera koldioxidavtryck på portföljer har fördelen att det är något konkret mätbart inom hållbarhet, ett område som annars domineras av kvalitativa faktorer. Så, även om det säkerligen kommer att förekomma vissa fel och vi ännu inte har de bästa mätmetoderna, är det bra med ökat fokus på frågan.

Vattenavtryck i framtiden?

Koldioxidavtryck som begrepp har alltså kommit en bra bit på väg. Nu börjar allt fler argumentera för förbättrad rapportering kring vattenförbrukning och vattenrisk. Vatten börjar bli en bristvara i flera områden. Vattenbrist kan inverka på handel och varuförsörjning och leda till ökade kostnader för företag. En del av problemet är att efterfrågan på färskvatten har fördubblats under de senaste 50 åren. Dessutom är det sannolikt att läget förvärras – enligt beräkningar kommer efterfrågan på vatten överstiga tillgången med ungefär 40 % år 2030 (källa: Water 2030 Global Water Supply and Demand model). Intressant i sammanhanhet är att vattenförbrukning och koldioxidförbrukning ofta korrelerar – många av de viktigaste energikällorna, såsom kärnkraft och kolkraft, förbrukar extremt mycket vatten. Är nästa trend vattenavtryck?