Ny rapporteringsplikt för skatterådgivare
De nya bestämmelserna ska enligt förslaget träda i kraft 1 juli 2020, och syftet är att motverka aggressiv skatteplanering men även att stävja skattefusk. Skatteverket ska ha informationen om vilka råd som lämnats och till vem inom 30 dagar från det att rådet lämnades.
Grunden för förslaget är ett direktiv som gäller EU-medlemmar. Direktivet som gäller EU anger enbart att det ska finnas lagstiftning i medlemsländerna att skatteråd som involverar fler än ett EU land ska rapporteras. Det svenska förslaget går ännu längre då man vill att råd som enbart gäller inom Sverige också ska rapporteras.
Rapporteringspliktiga arrangemang
Nu är det inte så att allt som skatterådgivaren säger ska rapporteras utan det är enbart vad utredningen döpt till ”rapporteringspliktiga arrangemang” som Skatteverket ska informeras om. Problemet är dock att begreppet arrangemang är mycket vidsträckt och att det således kommer att ta sin tid och ett otal domstolsprocesser innan begreppet har fått en något fastare form i detta system. Med ”rapporteringspliktiga arrangemang” avser utredningen rådgivning som uppvisar minst ett av flera ”angivna kännetecken”. Exempel på detta är när en inkomst omvandlas från att träffas av mer tyngande beskattning till mindre tyngande, betalningar över nationsgränsen, förekomst av konfidentialitetsvillkor etc.
Vad kommer detta leda till?
Även om det just är arrangemang med vissa kännetecken som ska rapporteras kommer det bli ett nytt lager av kostsam administration för alla skatterådgivare att hantera. Att hoppa över att rapportera torde inte vara något att fundera på då prislistan för försummad rapportering startar på 7 500 kr och stannar vid 500 000 kr per rapporteringsmiss. Med tanke på den höga sanktionsavgiften kommer detta förmodligen leda till att många råd som egentligen inte behöver rapporteras ändå kommer att rapporteras.
Utan skatterådgivare ansvarar man själv för rapporteringsansvaret
Den som då tänker sig att finna på ett eget råd, utan inblandning av skatterådgivare, har enbart lyckats med att flytta över rapporteringsansvaret på sig själv. Detta innebär att om du inte köper rådet utan kommer på ett eget sätt, har du själv skyldighet att rapportera till Skatteverket vad du gjort. Här riskerar användaren själv att åka på en del av sanktionsavgiften. Detsamma ska gälla om rådgivaren inte omfattas av rapporteringsplikten, till exempel på grund av advokatsekretess eller att praktiken är placerad utanför det område som omfattas av den här informationsskyldigheten.
Att stävja skattefusk är inget dåligt syfte men jag delar inte utredningens uppfattning att förslaget ovan gör just det. Men om målet däremot är att få alla skattskyldiga att enbart söka råd av Skatteverket istället för av en privat aktör är det ett steg i rätt riktning.
